Annons

Annons

Ingmar-Rentzhog-534.jpg

En skyldighet för det offentliga samhället att skaffa nödvändiga cat bonds skulle sätta ett pris på klimatförändringen, skriver Ingmar Rentzhog.

Låt marknaden sätta pris på klimatkatastrofer

Det kan tyckas cyniskt att genom katastrofobligationer sätta ett marknadspris på katastrofer av den typen som klimatförändringen kan orsaka, till exempel översvämningar. Men det är allt annat än cyniskt. För investerare utgör de en effektiv riskspridning samtidigt som det skapas starka ekonomiska incitament för att aktivt motverka klimatkatastrofer, skriver gästkrönikören Ingmar Rentzhog, vd för IR-konsulten Laika Consulting.

Ingmar Rentzhog

Ingmar Rentzhog

För tre år sedan härjade en av de värsta skogsbränderna i modern tid i Sverige. Myndigheter stod i början helt handfallna. När de väl började agera stod det snart klart att beredskapen var undermålig, för att inte säga obefintlig.

Samarbetet och ansvarsfördelning mellan olika kommuner samt olika myndigheter påvisade brister vilket till viss del förklarar varför branden hann få fäste och därefter var ännu svårare att hantera. Vi hade inte heller de resurser som krävdes utan myndigheterna var tvungna att hyra in utländska flygplan för att kunna vattenbomba den eldhärjade skogen.

Sommarens skandal om hur regering och riksdag hanterade säkerhetskrisen kring Transportstyrelsen – visserligen allvarlig på ett helt annat sätt än skogsbranden i Västmanland – visade än en gång med all önskad tydlighet på en näst intill obefintlig förmåga hos våra makthavare och myndigheter att hantera uppkomna kriser.
Istället för att ta tag i problemet och se till att det inte kan hända igen börjar man dölja vad som hänt och skyller på varandra.

Annons

Annons

En obehaglig, men fullt berättigad fråga, är vad som händer när den verkliga katastrofen kommer. För risken att den kommer är överhängande.

Uppgifter om sannolika följder av de pågående klimatförändringarna blir allt mer alarmerande - på goda grunder. Enligt den numera mycket spridda och lästa artikeln The Uninhabitable Earth - skriven av journalisten David Wallace-Well och publicerad i tidskriften New York Magazine – ligger de mycket allvarliga konsekvenserna av klimatförändringen betydligt närmare oss tidsmässigt än vad de flesta av oss tidigare trott.

Wallace-Well citerar flera forskare som menar att den stora, kanske den definitiva krisen kan komma redan under våra tonåringars livstid. Risken är alltså överhängande att de åtgärder som görs för att bromsa klimatförändringen inte kommer att vara tillräckliga för att vi ska undvika klimatkatastrofer i form av extrema översvämningar, stormar och kraftiga värmeböljor.

Och det gället också på våra nordliga breddgrader.  För att inte tala om framtida flyktingkriser då över 200 miljoner(!) klimatflyktingar väntas söka sig till kallare breddgrader redan år 2050. 

Hur ser då vår beredskap ut för att klara klimatkriserna? Ska vi också här outsourca vår beredskap? Ska vi än en gång hyra in andra länders helikoptrar och transportflygplan?  Ska vi förlita oss till importerade livsmedel när den globala bristen på just livsmedel blir akut?

I så fall är det inte någon särskilt förtroendegivande strategi. I tider av matbrist är det föga troligt att länder som fortfarande är i stånd att producera, alternativt har välfyllda lager, kommer vara villiga att sälja maten till andra länders medborgare, i det här fallet Sveriges. 

Vi i Sverige måste således förlita oss mer till oss själva när det gäller produktion av vissa förnödenheter och till att hålla en hög materiell beredskap.
För detta krävs finansiella resurser. Det privata näringslivet, inklusive de finansiella marknaderna, har redan tidigare visat sig vara en av de främsta garanterna – kanske rent av den allra främsta – när det kommer till att generera ökade resurser.

Investerare, som både vill skydda sina tillgångar, och om möjligt också öka dessa, har inte sällan den bästa förmågan att se var efterfrågan och möjligheterna finns.
Ett instrument att skapa ökade finansiella resurser är så kallade cat bonds, det vill säga katastrofobligationer. Det är en form av försäkring som tillfaller utställaren, i allmänhet ett försäkringsbolag eller offentliga myndigheter, utifall en katastrof inträffar.

Det kan tyckas cyniskt att sätta ett marknadspris på katastrofer av den typen som klimatförändringen kan orsaka, som till exempel översvämningar, men det är allt annat än cyniskt. 

Förutom att de för investerare utgör en effektiv riskspridning – avkastningen från cat bonds är okorrelerad kursutveckling och avkastning från andra tillgångsslag – så skapas starka ekonomiska incitament till att aktivt motverka klimatkatastrofer. Det investerade beloppet återbetalas med ränta bara så länge katastrofen inte inträffar. Och om det värsta blir verklighet frigörs finansiella resurser för återuppbyggnad av förstörd infrastruktur. 

Det finns i dag ingen laglig skyldighet för exempelvis kommuner att försäkra sig mot den här typen av händelser. Men med hjälp av cat bonds skulle det vara både möjligt, och framförallt fördelaktigt, för både kommuner att ta en försäkring och för försäkringsbolagen att tillhandahålla dessa.

Framförallt skulle en skyldighet för det offentliga samhället att skaffa nödvändiga cat bonds sätta ett pris på klimatförändringen.

När skattebetalarna och politikerna inser att de omgående behöver höja skatterna för att betala för tidigare och nuvarande generationers utsläpp, ja då kanske vi helt plötsligt får en klimatpolitik som fungerar. Det blir nuvarande generation istället för våra barn som får betala notan och kanske på så sätt kan vi undvika Wallace-Wells dystra scenario.

Fotnot: Skribenten Ingmar Rentzhog ingår i nätverket Climate Reality leader, som grundats av Al Gore, och är vd för investor relations-byrån Laika Consulting samt initiativtagare till den globala klimatorganisationen WeDontHaveTime.org

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna