Annons

Annons

Horace och den devalverade sanningen

Det ska sägas med en gång. Jag har aldrig träffat Horace Engdahl och kommer förmodligen heller aldrig att göra det. Men hans engagemang har påverkat mig som person mer än de flesta, vilket jag är honom tacksam. Och hans påverkan på det svenska samhället är förmodligen mycket djupare än de flesta förstår, vilket kan vara värt att påminna om när han tycks ha blivit var mans niding, skriver Realtids krönikör Anders Elgemyr i en betraktelse.

Anders Elgemyr

Anders Elgemyr

Vd för Jarl Securities. Bakgrund som analytiker och ekonomijournalist.

När jag skrev in mig på filosofiska institutionen vid Stockholms universitet vårterminen 1984 var den anglosaxiska filosofin helt förhärskande. Jag vågar inte gissa vilken inverkan andra världskrigets utgång haft på den nordiska idédebatten allt sedan krigsslutet, men kan bara konstatera att de kurser som fanns i praktisk och teoretisk filosofi var helt baserad på klassisk anglosaxisk filosofi i en tradition där Bertrand Russel stod för urvalet.

Taket var relativt lågt för andra tankeriktningar. Men det ska också sägas att inom den anglosaxiska filosofin finns dock ett värdefullt ideal om att alla argument ska kunna testas och ifrågasättas. Tankens klarhet och respekt för motståndarens åsikter var också en dygd på den tiden. Om du anförde ett argument som motståndaren inte förstod, så var det inte fel på motståndaren utan ett tecken på att du inte kunnat formulera dina idéer tillräckligt tydligt.

Det fanns en moralisk plikt att tänka om och formulera sig bättre intill dess att motståndaren åtminstone förstod ditt resonemang. Och det fanns en respekt för andras avvikande åsikter, i alla fall så länge man höll sig inom den gemensamma tanketraditionen.

Det uppfriskande syre som sipprade in från andra idétraditioner kom ifrån de få på institutionen som lyfte fram Ludwig Wittgensteins filosofi. Hans filosofi var farlig eftersom den erbjöd verktyg att ifrågasätta grunden för vårt tänkande.

Den sene Wittgensteins koncentrerade sig på språket. Om språket inte är allmängiltigt verktyg för oss utan snarare den bur som skapar vår verklighet – vad är då vår verklighet? Men Wittgenstein var accepterad inom den anglosaxiska filosofin eftersom han var vän till Russel och bidrog substantiellt till den grundläggande logiken som var Russels främsta intresse.

Wittgensteins tankar slog en bro över till den kontinentala filosofin, det vill säga en tanketradition som går tillbaka till Kant, Hegel, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Barthes, Kristeva och där poeter som Rilke och Hölderlin plötsligt kunde få en status. Ett sidospår av detta var förstås existentialismen med Sartre och Beauvoir var men spåret ledde senare vidare till Derrida, Deluze och poststrukturalismen. 

Två namn som jag hörde tidigt som dissidenter på filosofin som aldrig skulle släppas in i filosofiska institutionens lokaler var Horace Engdahl och Anders Olsson. De hade tillsammans med konstnärerna Ola Billgren och Max Book startat tidskriften Kris. Själv drogs jag in i den krets som senare tog över redaktionen för Kris och drev den till sin zenit med namn som Sven-Olov Wallensten, Hans Ruin, Daniel Birnbaum och Erik van der Heeg.

Utmärkande för denna grupp av intellektuella var det extrema bildningsideal som fanns och finns. Det förväntades inte bara att man kunde sin anglosaxiska teori utan även den bredare kontinentala kulturen. Filosofin och kunskapsteorin var inte begränsad till institutionerna utan författare, filmare, konstnärer deltog alla i det stora projektet mot den djupare sanningen där lager efter lager av ideologier skulle brytas ner, sönderdelas för att därefter kunna sättas samman till nya sammanhang.

Det fanns ingen plats för denna rörelse på den filosofiska institutionen. Istället var det andra institutioner som idéhistoria, litteraturvetenskap och film som de intressanta debatterna och de hetaste diskussioner frodades. Mina egna studier gav inte många universitetspoäng. Dagar, kvällar och nätter gick åt till att läsa böcker och se filmer men viktigast att delta i olika studiegrupper där vi närläste centrala verk. Ett av de mer ambitiösa projekten var en liten grupp där vi träffades en gång i veckan och närläste Emanuel Kants Kritik av det rena förnuftet.

Det fanns inga tankar som var heliga. Alla tankar och ideologier kunde utmanas. Men precis som med alla rörelser stelnar formerna, de som var revoltörer förvandlas till väktare och stildomare och den upproriska andan dör. Istället ökar misstänksamheten och jakten på avvikare.

Några av mina största läsupplevelser har varit Anders Olssons skrifter om Gunnar Ekelöf. Jag hade själv livliga diskussioner med Göran Hägg om Olssons doktorsavhandling Ekelöfs Nej. Den formgavs av Jan Håfström och de frimärksstora bilderna i spalterna gav upphov till en irriterad debatt även på disputationen.
Fördelen med hela denna rörelse var just det ofta lekfulla ifrågasättande av traditionen som gav ny näring åt debatten.

Nackdelen som jag själv upplevde under denna tid var att frånvaron av en fast grund i tillvaron drev mig själv längre och längre in i en extrem filosofisk position där jag inte kunde anta att något alls var sant, inte ens min egen existens. Den gick längre än Descartes eftersom även språket var ifrågasatt och ledde mig till en position som inom filosofin kallas solipsism, där det enda som betydde något var den egna upplevelse som sådan.

Jag upplevde det som en återvändsgränd både för mig själv som person men ännu värre ur ett samhälleligt perspektiv. Vad finns det för mening att räcka ut, nå ut ur den egna fångenskapen om ingenting där utanför existerar? Jag var fångad som Pantern i Rilkes dikt där ögonen slocknat i fångenskapen.

Vägen ut var att till sist inse att jag måste ge upp det absoluta kravet på sanning, eftersom det är omöjligt att nå. Istället blev en liten skrift av Wittgenstein en central del i min utveckling. Jag bar med mig boken Om visshet. Boken är upprorisk men eftersom den översattes av Wittgensteins lärjunge och nära vän Georg von Wright, så kunde den läsas öppet även på den filosofiska institutionen.

Det sanningsbegrepp som den sene Wittgenstein omfattade kallas för koherensteorin. Den tar inte fasta på någon axiomatisk sanning som den grundar sig på. Istället är sanningarna beroende av varandra på så sätt att den jag håller för sant är sant så länge det överensstämmer med alla andra hypoteser/teorier jag håller för sant. Teorin har sin brist i att den saknar en fast grund, men är oerhört stark ur ett pragmatiskt hänseende. Den öppnar upp för en fri debatt men gör också att alla vildvuxna teorier och emotioner kan testas mot kohorten av sanningar.

Det vore intressant att om 50 år läsa de idéhistoriska avhandlingarna om vår egen tid. Jag tror att hela den nedmontering av sanningsbegreppet som skedde från 60-talet och framåt öppnade upp för positiva krafter som miljörörelsen och feminismen. Men den har också gett en minskad respekt för sanningen som idé och begrepp. Rätt använd skapar detta större utrymme för kreativitet men den negativa sidan är att detta även skapat en ignorans för kunskap och rationella argument som är förödande för samhället på lång sikt.

För att använda begreppen från retoriken är det idag enbart ethos (moral) och pathos (övertygelse) som tillerkänns högre värden medan logos (förnuft) är satt på undantag i den allmänna debatten. Idag värderas elakhet högre än sanning och kändisskap högre än kunskap. Moraliska ställningstaganden, även om den baseras på lögn, har företräde före obekväma men rationella beslut.

Pendeln kanske har nått hela vägen tillbaka till en tid när verkligheten håller på att ge sig till känna igen? Engdahl och Olsson & Co stod en gång för revolution och upplysning som betytt oerhört mycket positivt för idéutvecklingen i Norden.

Men de senaste decenniernas idealism har nått sin ände och en hård verklighet har börjat pocka på uppmärksamheten igen. Det räcker inte längre med fagra löften, ihåliga tal och känslor. Det är dags för rationalismen att återvända till Sverige.

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna

Konkurrensen hårdnar mellan banker och techjättar

Utbredd finansoro för techdominans